Hur ska man vara för att vara en god människa som är omtyckt av alla?
Varför ska man vara omtyckt överhuvudtaget?
Vad är det som driver en att alltid göra gott och att var alla til lags?
Varför är vissa människor snällare än andra och är det bra att vara för snäll?
Kan man nånsin vara FÖÖR snäll?
Vad är det som gör att vissa tonåringar gör revolt mot framförallt sina föräldrar och vägrar lyssna på goda råd?

Varför finns det orättvisa i världen?

Varför får vissa gå igenom livet som en dans på rosor medan andra får kämpa sig igenom vareviga dag?

Jaa, det går nog inte att ha ett enkelt svar på alla dessa frågor men det är sånt som kommer över en emellanåt och jag känner att jag som person och flera med mig behöver inse att det är helt ok att faktiskt vara lite mer EGO och tänka på sig själv, för om man inte tar hand om sig själv och gör sånt man mår bra av så är man ingen trevlig eller rolig person att umgås med och man är inte heller sann mot sig själv.

Men hur ska man veta vad man tycker om eller vad man vill? Det är viktigt att stanna upp och fundera, speciellt om och när man känner sig trött och uttömd utan någon speciell anledning.

 

Som mamma framför allt tror jag att jag under alla år har gett så mycket av mig själv och alltid släppt saker som jag kanske planerat för att ställa upp och det är inget jag ångrar då det ju har gett mig så otroligt mycket tillbaka. Att vara mamma är det underbaraste som finns men också bland det svåraste som finns och just nu tampas jag med många känslor som tex skulle jag ha gjort si eller borde jag sagt så och en del oro finns ju också för ens barn fast de är vuxna nästan alla nu. Små barn små bekymmer och stora barn stora.... Det är faktiskt sant ibland för när barnen var små så var det lättare att bara blåsa på ett sår, kramas, sätta på ett plåster eller skoja bort bekymmer och säga att allt blir bra. Nu när de är större inser jag att jag kan inte skydda dem från allt och jag kan inte styra dem till att göra som jag vill. Livet är hårt och tufft ibland och vissa saker måste de helt enkelt bara gå igenom och de kommer att klara detta galant och överleva och framför allt kan inte jag ta på mig nån skuld eller känna att jag måste lösa allt åt dem. Det är svårt bara att släppa taget, speciellt när man är en problemlösare och är van att ställa upp och fixa saker.Man får helt enkelt bara finnas där när de behöver prata eller fråga eller kramas eller bara umgås och inse att det räcker alldeles utmärkt.